Sjuksköterskor på Psykiatri Nordväst

Är du intresserad av att arbeta hos oss? Här kan du se vilka lediga tjänster som finns. Du kan även skicka en spontanansökan till:  jobb.psyknv.slso@sll.se. 

 Mårten - sjuksköterska och enhetschef

- Jag tycker att jag arbetar med en intressant målgrupp där man får använda hela sin kompetens för att motivera och stödja personer, men även se till den somatiska hälsan. De patienter som kommer till oss kan ju – förutom sin psykiska sjukdom – även ha alla möjliga somatiska diagnoser. Det måste vi kunna hantera, så det är en varierande vardag.

Jag tror att det är bra att börja sin yrkesbana inom psykiatri. Stuprören gör att alla blir så nischade, men att kunna göra suicidriskbedömningar, hantera ångest och oro samt hålla svåra samtal – det är något man har glädje av inom alla specialiteter.

Det är en stor fördel att ha en bakgrund som sjuksköterska när man är chef inom heldygnsvården. Jag vet vad omvårdnad innebär, vad som krävs av personalen och vilka kompetenser som behövs. Bra egenskaper både som chef och som sjuksköterska inom psykiatrin är att vara lugn och strukturerad, att inte stressa upp situationer i onödan och att kunna ta beslut när det behövs. Man måste vara nyfiken på människor och gilla att bygga relationer – annars kommer man ingenstans

På min avdelning ligger mitt arbetsrum mitt i lokalerna. Dörren står öppen och patienterna droppar in och pratar lite då och då. Det gör att jag känner mig nära, även om jag inte hinner arbeta så mycket rent kliniskt. Det är perfekt att sitta så.

Jag trivs i chefsrollen och med heldygnsvården – det är det jag vill jobba med. Att arbeta för ständig förbättring och för att göra vården bättre och bättre för våra patienter är en stark drivkraft för mig.

 Michaela - sjuksköterska och patientsäkerhetssamordnare

Jag har jobbat med patientsäkerhet sedan 2005. I början var det på 25 procent. Resten av tiden arbetade jag på klinikens neuropsykiatriska enhet, där jag följde upp patienter med läkemedelsbehandling för ADHD.

2005 var patientsäkerhet något nytt och SLSO ville bygga upp en organisation för det. Nu är det ett betydligt mer omfattande område och jag arbetar sedan sex år tillbaka på heltid med enbart patientsäkerhetsfrågor.

Av de hundratals vårdavvikelser som rapporteras varje år på Psykiatri Nordväst är det omkring 25 som går vidare till internutredning i syfte att ta reda på om händelsen gäller en allvarlig vårdskada. I min roll är det bra om man kan uttrycka sig i skrift och har god kunskap om sjukvårdens regelverk och organisation. Man måste också ha förstående för att människor vill göra ett bra jobb. Det är lättare att bedöma vad som borde ha gjorts när man, som jag, har facit i hand. Just där och just då när avvikelsen inträffade var det kanske inte lika klart.              

Det bästa med mitt arbete är kontakten med patienter och anhöriga, som vi alltid kontaktar i samband med internutredning. De uppskattar att bli kontaktade och att få komma till tals, att vi tar händelsen på allvar och utreder vad som kan ha gått fel.

Jag blir ofta tagen av och imponerad över de anhörigas förmåga att se utanför sin egen situation. Trots att det allra värsta ibland har hänt, att deras närstående avslutat sitt liv, kan många av dem mitt i sin sorg ändå förmedla omtanke med andra patienter och vilja verka för att det ska fungera bättre för dem. Det är stort.

 Johan - sjuksköterska på psykosavdelning

Jag började jobba här hösten 2015 efter att jag blev färdig sjuksköterska. Vad som lockade mig var personkontakten som de längre vårdtiderna inom psykiatrin ger. Man har större möjligheter att lära känna patienterna. Det blir inte samma stress och löpande band som det kan vara inom somatiken. Här har man större möjligheter att se hela människan och ge personcentrerad vård. Många av våra patienter återkommer, vilket förstås är ledsamt. Samtidigt känns det fint att vi har bra kontakt, att de slipper börja om på nytt och att de kan känna sig trygga.

Det är en rolig utmaning att nå de patienter som egentligen inte vill vara här. Man måste vara kreativ och använda olika vägar och det känns väldigt skönt när man lyckas. Det är heller inte ovanligt att våra patienter har en social problematik. Jag tycker det är intressant med alla kontakter med socialtjänsten och andra instanser; att få ta del av patienternas värld utanför sjukhuset.

Det är viktigt att man är prestigelös och tänker på att de patienter som tvångsvårdas faktiskt är i ett underläge. Det är inte mig personligen de sura på. Det är också viktigt att man kan samarbeta med de närstående – det underlättar verkligen jobbet om vi tar hand om dem.

Jag har vidareutbildat mig till psykiatrisjuksköterska och är helt övertygad om att jag valt rätt yrke! Tycker man om att arbeta nära patienter och är relativt självständig som arbetsledare – då passar man här.

 Anna - sjuksköterska inom äldrepsykiatrin

- Jag har arbetat som undersköterska i många år, men alltid velat plugga vidare till sjuksköterska. Livet kom emellan, men till sist kom tillfället och det ångrar jag inte! Jag trivs med att vara sjuksköterska. Det är nog den bredaste utbildning man kan ha.

Under praktiken för drygt tre år sedan var jag här på avdelning 126 på Danderyd/Psykiatri Nordväst. Efteråt hörde den dåvarande enhetschefen av sig och undrade om jag var intresserad av att komma tillbaka när jag var klar. Jag funderade ett tag, men kände till sist att jag ville prova, så jag tackade ja.

Avdelningen hade precis fått en ny inriktning när jag praktiserade - från psykiatrisk intensivvård till äldrepsykiatri. Det innebär att jag har fått vara med och påverka vården och bygga upp nya rutiner som passar våra patienter. Vi är t ex den enda psykiatriska avdelningen inom kliniken som har både skötare och undersköterskor. Jag får verkligen användning för mina kunskaper om somatisk vård. Det är inte geriatrik, det är äldre människor med psykisk sjukdom. En del är fullt friska somatiskt, medan andra har större vårdbehov. Det gör arbetet väldigt varierande.

Det känns som ett gott betyg när patienterna ber att få komma tillbaka till vår avdelning om de skulle behöva läggas in igen. Vi jobbar bra tillsammans här, vilket gör det hanterbart när det blir svåra situationer.

Jag känner att jag lär mig mer och mer om de olika diagnoserna och att jag får ett annat djup i mina kunskaper. Depression är inte bara depression, psykos är inte bara psykos - det finns så många variationer däremellan. Det är också spännande att få lära sig mer om alla de olika läkemedlen vi har. Jag tror att oavsett var man hamnar senare i karriären alltid har nytta av det man lär sig inom psykiatrin – att kunna bedöma situationer och veta hur man kan agera.

 Maria - sjuksköterska och forskare

Mitt arbete som utvecklingsansvarig på Psykiatri Nordväst innebär att jag har en rad uppdrag både utanför och inom kliniken och ibland löper de samman. Jag är t ex delaktig i ett forskningsprojekt som heter Fit for Life om fysisk aktivitet vid psykos, i projektet Stöd- och Behandling vid psykos (SoB), i Självvald Inläggning vid psykos och i ett annat projekt om självstigma. Jag är också regionens representant i den nationella arbetsgruppen som arbetar med det Nationella Vård och insatsprogrammet och det det standardiserade vårdförloppet, schizofreni.  

På Psykiatri Nordväst arbetar jag bl a med ett projekt om individuell vårdplan samt ett annat, kallat Ett samtal om dagen och KBT inom heldygnsvård. Jag ser min roll som någon som fångar upp och kanaliserar goda förbättringsidéer från både personal och patienter. Jag kan sedan stödja och leda det förbättringsarbete som sätts igång.

Jag var drygt 40 år när jag blev tillfrågad om jag ville koordinera ett nationellt multicenterprojekt. Jobbet innebar, förutom att jag åkte runt i landet till de deltagande klinikerna, att jag fick lära mig programmering och databashantering – något jag aldrig ägnat mig åt förut. I samband med det arbetet såg jag samband och började ställa frågor kring de data som passerade genom mina händer. Jag pratade med min chef och vi bestämde att jag skulle doktorera. Jag fick ägna en dag i veckan för min egen forskning och det tog sex år att bli klar.

Många sjuksköterskor som disputerar blir lektorer på högskolor och universitet och ägnar en stor del av sin arbetstid sig till att undervisa, men jag vill inte det. Min akademiska karriär har aldrig varit den största drivkraften. Jag har istället valt att fortsätta att finnas nära den kliniska verksamheten. Jag vill vara med och förbättra vården för våra patienter. Det är det som driver mig.

Det har fortsatt som det en gång började med min nyfikenhet och tendens att se saker som jag skulle vilja förändra. Det verkar dessutom som om det går i arv – min dotter, som också är psykiatrisjuksköterska, har nu påbörjat sin forskarutbildning och ska om några år doktorera.